onsdag, 21 oktober 2020
Hem Valvet I Backspegeln Sektion O - Vänster

Sektion O – Vänster

Av

Wild West Support

Gästkrönikören Markus Hankins satt troget på sin plats i Scandinavium under nio års tid. Sen, helt sonika, släppte han sin plats. Här berättar han varför…

Sektion O, vänster, rad 23 plats 22. Om och om igen. Ankomst i Scandinavium strax före uppvärmningen var slut, en snabb översikt av vilka som var med och vilka som saknades. Sedan den sedvanliga diskussionen med bekanta om laget, senaste matcherna och vem som höll i den så avgörande domarpipan för kvällen.
– Är det Lärking? Nu igen? Fan va trött man blir, fräser jag ur mig.
I nära ett decennium har jag stått där och sett allt fler bekanta ansikten passera mig upp för de två trapporna innan ljusen släcks och man själv glider ut för att handla lite dricka och eventuellt något att käka med. Att köa med hundratals andra har aldrig varit min grej så när publiken bänkat sig i mörkret för att skåda hissandet av den enorma indianskalpen i tyg, lyssna på den dundrande NHL inspirerade inåkningen och applådera i taktfast robotstil så passar jag på att handla mig det nödvändigaste.

Så sätter man sig på sin plats, om och om igen. För varje år jag sitter där så har matcherna blivit fler, i alla fall så känns det så för det var ju trots allt ett par säsonger sedan de utökade till 50 omgångar. För varje spelad match så känns det dock som att fler och fler av de supportrar jag omgivit mig med genom alla åren börjat försvinna. Antigen är de helt enkelt inte där längre eller så är det helt enkelt för många barnfamiljer och affärsmän med sponsorbiljetter mellan mig och alla andra bekanta ansikten.

Sektion O, vänster, rad 23 plats 22. Där satt jag under nio säsonger och begrundade hur en publikmässig förändring svepte igenom Scandinavium. För att sätta det lite mer i konkreta ordalag så såg jag en förvandling av den då oreanga plåtburkens mänskliga innehåll där hetlevrade och passionerade supportrar gradvis blev förre och medelålders män med gråa kavajer och benen i kors blev fler. Jag såg färre och färre utbrott mot domarens uppenbart felaktiga domslut, jag såg färre och färre människor som av olika anledningar ställde sig upp och jublade eller skrek ut sin ilska. Jag såg en publik som förvandlades från spontana åskådare till tillbakadragna och tillrättalagda golfsupportrar.

I Frölundas klubbkassa klirrade pengarna in, för med den utmärkta marknadsföringen och de höjda biljettpriserna så fick man en ekonomisk rullning på verksamheten som under senare år vänt klubbens verksamhet från förlustaffär till storsuccé, de röda siffrorna i boksluten var nu bara ett minne blott. Men för varje match som gått så har karaktären av Frölundas ryggrad förändrats. Nyligen återvände efter ett längre uppehåll från Scandinavium till min plats på sektion O. Jag tröttnade helt enkelt på att följa hockeyn på så nära håll efter så många år med mitt årskort att jag inte köpte något årskort till säsongen 2005/06. Den antiklimax jag upplevde av att känna total tomhet efter guldet 2003 fick min säsong 2004/05 att bli den sista med årskort i Scandinavium. Kanske inte för alltid, men tills dags datum. Det var som att den passion som jag så bitskt längtade efter, den vilda festsäsong som skulle bli resultatet av att 38 års väntan nu äntligen var över uteblev. Jag såg tomma blickar på våra läktare, jag hörde människor på matcherna som inte ens kunde nämna namnen på stjärnorna i laget, trots en NHL-lockout som gjorde elitserien fullpackad av superstjärnor. Det fick helt enkelt vara nog. Jag behövde en paus från den hockey jag levt med i nästan halva mitt liv som en så naturlig del av vardagen, en paus för att jag inte längre kände igen mig, för att jag inte längre kände den passion för idrotten som gjorde att jag i första hand kände mig hemma och kunde associera mig med min omgivning där på sektion O.

Nu, ett par år senare, i en helt ny situation där lagets kräftgång inte verkar vilja ge med sig så måste den här falnande passionslågan få nytt bränsle. Om vi som supportrar kan bidra med det där lilla extra, den där lilla marginella känslan av applåder, rop, skrik, jubel och ramsor så kan grabbarna på isen inte bara, som vid varje hemmamatch, få uppleva Sveriges mest högljudda hockeypublik. De ska åter få känna den vibrerande känsla av passion som bara kan komma från läktarna inuti Scandinavium.

Även om plåtburken inte längre är orange så är jag övertygad om att vi kan skaka av den dess fula silvriga hölje med ett läktarstöd som behövs mer idag än på många herrans år för grabbarna i rött. Skaka av er hämningarna och värm upp stämbanden, nu är det dags för slutspurt i Elitserien!

Markus Hankins
Chefredaktör Baraben.com

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Wild West Support den 1:a januari 2009 av Markus Hankins som vid tillfället var chefredaktör på Baraben.com.

Kommentera

- Advertisment -

Senaste nytt

Fyra Fribergpoäng i Frölundaseger

Match mot Malmö och dags att studsa tillbaka efter förlusten mot Färjestad. Efter två jämna inledande minuter åkte Frölunda på en utvisning, inte den...

Torgersson långtidsskadad, Kollén till Karlskrona

Junioren Daniel Torgersson som nyligen draftades som #40 av Winnipeg Jets kommer att missa fyra till fem månader av ishockey. Han måste nämligen operera...

Fyramålsmatch av Liam Dower Nilsson

Det är återigen dags att ta en titt på hur våra juniorer har skött sig. Veckan som gick spelade såväl J20 som J18 två...

Frölunda nollat i Karlstad

Lördag 18:00 och i match Karlstad. Perfekt läge för en bortaresa egentligen, men som alla vet så tillåter inte det rådande världsläget det. Men...