fredag, 4 december 2020
Hem Valvet I Backspegeln Mikael Johansson - Tur & Retur

Mikael Johansson – Tur & Retur

Av

Wild West Support

Mikael spelade i Frölundas fantastiska J-20 lag med Kahnberg, Tolsa och bröderna Lundqvist, men fick aldrig chansen i A-laget. Istället var det bara att packa väskan, lösa en enkelbiljett till division ett och hoppa på hockeytåget som sakta tuffar fram genom landet, med en förhoppning om en snar returbiljett…

Det skulle visa sig bli en fem år lång resa innan Christer Kellgren skickade den efterlängtade returbiljetten ner till en hockeystad i sorg. Malmö hade just åkt ur elitserien, men i laget fanns denna vackra vårdag en mycket glad center som knappt kunde tro sina ögon.
– Jag var överlycklig, det var ju det bästa som hänt mig i mitt liv!

Livet lekte och Mike packade sina väskor i all hast, tog en taxi till centralen i Malmö och satte sig sedan bekvämt tillrätta ombord på X2000 som i en svindlande hastighet färdades mot Elitserien och Frölunda. Drömmen hade blivit sann. Men låt oss inte ledas iväg för långt bort i drömmarnas värld, för de löses upp med en gång och man landar med ett stort brak och båda fötterna på jorden när man sitter mitt emot Mikael Johansson.
– Man får ingenting gratis, säger han och fortsätter:
– Det går inte att ta någonting för givet i den här branschen utan det gäller att hela tiden jobba stenhårt.

Nästa Hässleholm, Hässleholm nästa

Stenhårt, tänker jag, det är nog precis så hårt denna ödmjuka och jordnära kille har fått jobba för att ta sig den långa vägen från Tyringe (Hässleholm) i Division Ett via Allsvenskan i Mörrum, Halmstad och Rögle för att sedan nå Elitserien och Malmö innan han slutligen den där vårdagen tog snabbtåget till Göteborg. Det och hans inställning till hockeyn och livet, där som sagt ingenting får tas för givet utan det istället gäller att hela tiden sätta upp små mål och försöka uppnå dem. Det första målet i den Johanssonska familjen stod dock Mikaels far för som verkligen ville att sonen skulle testa på att spela ishockey.
– Jag gick dit första gången och tyckte väl inte att det var så kul. Han tvingade mig väl inte, men tyckte att jag skulle ge det ett försök till och då tyckte jag det var kul och sedan har det bara fortsatt. Det ångrar jag ju inte idag, så det får jag nog ge han en förtjänst till…

Hockeykarriären inleddes således hemma i Kållered, där också en annan av dagens A-lagsspelare såg dagens ljus – nämligen Magnus Kahnberg.
– Ja, han är ett år äldre än mig då så de första fyra, fem åren spelade vi inte ihop men så började vi ju spela ihop efter det och sedan har vi ju följts åt så sätt från Kållered till Mölndal till Frölunda. Så honom känner jag väl, säger han och ler ett lite lurigt leende.

Till Frölunda kom han som första års junior till J-18-laget, där dagens LHC-tränare Janne Karlsson stod i båset. Tiden i juniorlagen, först J-18 och sedan J-20, beskriver han som mycket lärorika och fantastiska, där alla spelare verkligen gav allt och sporrade varandra. Det var inga dåliga spelare han spelade tillsammans med; Magnus Kahnberg, Jari Tolsa, Tim Eriksson, Jens Karlsson och inte minst tvillingarna Lundqvist. Inte undra på att det blev totalt tre guld under juniortiden, ett med J-18 och två med J-20. Mike har bara gott att säga om tiden då Wallenstamhallen var hockeyvärldens mittpunkt.
– Egentligen borde ju alla få spela i den här klubben, man lär sig lite vad hjärta och sådant där betyder.
Men till skillnad från merparten av spelarna här ovanför, som fick chansen att spela i Frölundas A-lag, så blev det tack och adjö för Mikael.

Hur kändes det då när de andra fick chansen medan du själv var tvungen att röra på dig?
– . Jag kan inte säga att jag var jättebesviken. Jag visste vilka killar jag hade och slåss med och grejen var lite det att de var med i landslaget, det var inte jag och jag visste ju att de skulle få chansen före mig. Jag kände att jag ändå ville utvecklas och testa något nytt och hade att välja mellan allsvenskan och division 1 och jag tyckte ändå att jag skulle börja i division 1 för att på så sätt få mycket istid. Det fick jag också och på så sätt en bra utveckling och året efter gick jag därifrån (Tyringe) till allsvenskan och Mörrum. Där utvecklades man ju ännu mer och det är något jag kan tipsa andra om som inte tar en plats i ett A-lag…

…Att gå till en division 1 klubb?
– Precis, kanske inte gå till en allsvensk toppklubb och få lite istid utan istället få förtroende och speltid i en toppklubb i division 1 istället och få spela jättemycket och utvecklas. Ta ett år i taget och kanske inte ha för höga mål, utan ta ett år i taget och uppnå små mål istället, säger han och så är vi där igen, känslan av en jordnära kille med båda fötterna stadigt på jorden.

Mikael “Mike” Johansson

Nästa Halmstad, Halmstad nästa

Du flyttade ganska mycket, först spelade du i Tyringe, sedan i Mörrum och så kom du till Halmstad…
– Ja, jag var ett år i Tyringe och två år i Mörrum och sedan flyttade jag till Halmstad men där funkade det inte alls. Det funkade med hockeyn, men det funkade inte socialt. Ledningen lovade väldigt mycket, men de ljög väldigt mycket om hur situationen var i klubben. Den var ju konkursmässig hela tiden och det förstår ju vem som helst att får man inte lön då är det svårt att leva som människa. Men det förstod väl inte riktigt dem som ledde klubben…

Att det var en tung situation förstår väl alla och därför är det kanske inte så konstigt att han sökte sig bort från klubben. Ängelholmsklubben Rögle visade sig vara intresserade så Mikael hoppade åter på hockeytåget, som nu slingrade sig över Hallandsåsen ner till slättlandskapet Skåne. Men det beslutet var inte populärt och han fick höra en hel del skit från lagkamrater och så.
– Det var ju många som tyckte att jag var en idiot som gick dit och det ena och andra, men jag siktade ju hela tiden på att komma så långt som möjligt och då var jag tvungen att lämna Halmstad.

När det var tungt där i Halmstad, hur långt bort var Frölunda då egentligen?
– Nej, det var det ju i och för sig inte (geografiskt sett)…, säger han och vi skrattar innan han blir allvarlig igen.
– När jag kom till Halmstad så var målet att komma till elitserien och vilket lag jag skulle komma till hade inte så stor betydelse. Jag ville bara komma dit. Men det är klart, jag har ju alltid sett upp till Magnus och Jari och alla de där killarna så det är klart att man ville bli som dem och det tog ju mig fem år mer än dem, säger han och ler lite innan han bestämt avslutar med orden:
– Men jag tycker att det har varit värt det, man har lärt sig mycket på vägen.

Just som center kanske det är väldigt viktigt att få mycket speltid innan man når eliten?
– Ja, det kanske det är. Jag har ju alltid spelat center. Jag har väl spelat forward någon gång, men för mig är det ju viktigt att kanske få mycket puck och känna sig delaktig och kanske inte bara åka på en kant hela tiden…
– Som center kanske man måste ta lite mer initiativ och visa sig för man måste ju leda en hel femma, så det är nog bra med speltid och erfarenhet innan man når eliten.

Sedan kommer vi in på hur det kom sig att han blev just center och där har Mikael ett snabbt svar:
– Tränaren. Men när han sedan utvecklar resonemanget så visar det sig att han själv trivs väldigt bra i centerrollen, att jobba åt båda hållen och ta ansvar för defensiven. Han säger sig vara nöjd så länge han spelar bra och stabilt åt båda hållen, poäng och mål är inget han strävar efter bara för sakens skull.

En viktig bit är ju tekningarna, hur gör man för att bli bra på det?
–  Ja du (ler). Jag kanske inte är som Martin (Plüss) och Jonas (Johnson) som går lite mer på teknik, jag går mer på styrka. Jag sätter dit klubban och knuffas, så får jag förhoppningsvis loss pucken och det har jag alltid gjort och tänker inte byta stil heller. Men sedan gäller det att ha lite tur också med linjemännen…

Det svårast med att vara center, vad är det?
– Ja, det är nog att det att tränaren lätt upptäcker om man gör fel…, säger han och skrattar hjärtligt innan han fortsätter tankegången:
– Jag menar, minsta misstag kan ju vara ett baklängesmål. Så, det kanske är ansvaret som är det svåraste, ansvaret över en hel femma och att man skall peppa de andra och liksom försöka hålla ihop femman. Det är väl kanske det svåraste ansvaret.

Mikael “Mike” Johansson

Nästa Ängelholm, Ängelholm nästa

Tillbaka till hockeyresan och tiden i Rögle och Allsvenskan, så undrar jag hur mycket det egentligen skiljer sig åt att spela för Rögle kontra Frölunda. Det visar sig vara en rätt stor skillnad, så klart. Ekonomin är ju inte den samma i de allsvenska klubbarna som i Elitserien, vilket Halmstad är ett utmärkt (dåligt) exempel på, men även i en toppklubb som Rögle så skiljer det många miljoner i omsättning och tillgångar. Mikael menar att Rögle var duktiga och de relativt få som var anställda ändå jobbade mycket bra utifrån de ekonomiska förutsättningar som fanns. Inte heller för en vanlig spelare i en allsvensk förening är det ekonomiska livet guld- och gröna skogar direkt och för att få det hela att gå runt utan att behöva snåla så är det många som jobbar vid sidan om, så gjorde även Mikael.
– Jag jobbade alltid halvtid, det gjorde jag. Dels för att pengarna inte är de samma som i Elitserien, man kan leva på det, men det är inte så kul heller att gå hemma en hel dag, man tränar oftast på eftermiddagen eller kvällen. Man ville ju hålla igång med någonting och jag valde att jobba som personlig assistent och på en köksfirma och lite sådant. Men jag tycker att man lär sig någonting av det också och får lite perspektiv på livet. Om man sedan bara umgås med samma folk i laget hela tiden, leder ju det till att man kanske inte blir så social.

Det är inte så att man kan ha det för bra i Frölunda då?
– Jo, de säger de, de gamla gubbarna som har spelat här i tio säsonger att de är väldigt bortskämda. Det är ju flyg till i stort sett alla matcher, medan man själv var van vid att sitta i buss i 6-7 timmar till en match samma dag. Så på det sättet blir man ju lite bekväm när man kommer till en sådan här klubb. Men jag brukar tänka det att man har ett utav världens bästa jobb och inte bli för lat och för kaxig för det, utan det gäller att försöka vara som vilken människa som helst. Men vi har det ju bra, så visst är vi bortskämda, säger han på sin, trots åren på resande fot, klingande, granna göteborgska.

Nästa Malmö, Malmö nästa

Äventyret i elitserien började dock inte i Frölunda – utan i Malmö dit han alltså kom från ärkerivalen Rögle. Ett inte helt populärt beslut i Ängelholm, men för att komma vidare måste man ta en chansning som Mike själv uttrycker det. Så han gick helt enkelt ombord på Pågatåget (lokaltåg i Skåne) och for genom det bördiga slättlandskapet söderut till regionens hjärta, Malmö, och hans nya hem Malmö Isstadion.

Den senare kan dock knappast beskrivas som regionens hjärta, utan begreppet ”sunkhall” ligger betydligt närmare till hands. En ny flott arena ser dock dagens ljus nästa år tack vare i stort sett en man, Percy Nilsson, och jag var bara tvungen att fråga hur stor makt Percy egentligen har i MIF.
– Det är många som har frågat mig det om Percy och så, men faktum är det att jag träffade honom bara en eller två gånger. Han syntes inte till. Nu vet jag ju inte, nu är han ju ordförande igen, ifjol var han bara hedersordförande… Men han var inte inne och bestämde och så, men sedan kanske han styrde väldigt mycket bakom kulisserna, det vet ju inte jag, säger han och undertecknad tror nog att det ligger en hel del i Mikaels, insiktsfulla, sistnämnda resonemang.

Malmö gick som bekant inte som tåget förra året, utan Mikaels första resa i elitserien slutade i kvalserien och urspårning (degradering till Allsvenskan). Tufft läge för en debutant så klart, för när ett lag går dåligt är det lätt för tränaren att satsa på gamla, säkra kort istället för en debutant som dessutom inte kommer från den egna klubben. Men Mikael kände trots allt ändå ett stort förtroende från tränaren till en början.
– Jag hade mycket förtroende faktiskt fram tills han, Lars ”Osten” Bergström, fick sparken, då vi fick en ny tränare (Dave King). Jag fick ganska mycket förtroende i början av honom också, men när en klubb ligger sist hela tiden och känner att de måste köpa in nya spelare så blir det ju att man blir åsidosatt, säger han och fortsätter:
– Man är ju ny och det kanske inte läggs lika mycket pengar på mig som det gör på en inköpt stjärna då. Då blir man ju åsidosatt. Men för det får man ju inte blir förbannad, utan köra på och försöka visa vad man går för ändå. Klart att det är en tuff situation men jag tror att man lär sig utav det också, säger den jordnära och förnuftiga 26-åringen på andra sidan intervjubordet vid Wallenstamhallen.

Men just att åka ur Elitserien, hur är stämningen i laget då?
– Nej, det var ingen positiv stämning. Det kändes ju…hemskt! Dels hade vi för många utlänningar, det var nog inte mer än åtta svenskar i laget, och de kanske inte brydde sig så mycket medan vi som var från Sverige och kanske skulle fortsätta spela i Elitserien tog det hårt, det är ju ingen bra merit att ha varit med att åka ur Elitserien. Så, det var ingen bra stämning och ingen situation man vill hamna i igen.

Målfirande med Mikael “Mike” Johansson, Oscar Hedman, och Nicklas Lasu

Nästa Göteborg, Göteborg nästa

Det var då, när bedrövelsen var som störst, som beskedet om en returbiljett till Frölunda alltså nådde Malmö den där vackra vårdagen i slutet av april. Cirkeln var sluten som Christer Kellgren så vackert skulle ha uttryckt det. Han har nämligen väldigt ofta påpekat att Frölundas duktiga juniorer inte är redo för spel i elitserien direkt, utan först måste utvecklas vidare i allsvenskan för att sedan en dag kanske komma tillbaka till Frölunda. Ser sig då Mikael Johansson som en mönsterelev i den Kellgrenska skolan?
– Mönsterelev vet jag inte om jag är…, säger han och ler brett:
– Men, det kanske visar att man inte skall ge upp.

Ser du dig själv som en förebild för dagens juniorer och frågar de om din väg tillbaka till Frölunda?
– Nej, det är väl ingen som frågar mig så, det kan jag inte säga men man kanske skulle tipsa dem om att inte ge upp i första stunden, man måste ju chansa ibland också för att komma vidare någonstans. Det kanske Frölunda måste ta tag i också och bara inte glömma av spelare, utan har man spelat här och nu spelar i allsvenska klubbar så är det viktigt att påminna om det att det finns en chans att komma tillbaka om man visar framfötterna. För många man har mött säger ju det att det är den bästa tiden de har haft i sitt liv när de var juniorer här i Frölunda.

Själv då, hade du någon kontakt under tiden du var ute?
– Nej, det har inte varit mycket utan det var ju med killarna som jag kände; Magnus, Jari, Joel, Henke och dem. Det var ju dem jag hade kontakt med.

Det finns lite att jobba på kanske där då…
– Nu har det säkert blivit tio gånger bättre än det var på den tiden men…

…Nu när Borås finns så är det ju kanske lite lättare?
– Ja, det är ju kanon nu när Borås finns. Det är ju jätteutvecklande. Jag har ju kollat på några matcher och Jocke (Andersson) är ju fantastiskt duktig och Philip och Lars (Eller) också, de kommer ju att slå igenom, slår Mikael fast genom en mycket bestämd nickning.

Så här i efterhand kanske det har varit bra för dig att ha gått hela den långa vägen?
– Ja, jo det är det. Som jag sade innan så har jag lärt mig mycket av det och jag tror att man blir lite mer ödmjuk inför situationen också. Man vet t ex att man har suttit i buss och så innan, det är många av de här killarna som kanske har spelat i Frölunda hela tiden, de vet ju ingenting annat. Man lär sig på det. Som vi har sagt innan, det är ett sådant bra jobb och man måste brinna för DET hela tiden och visa framfötterna hela tiden. Om alla gör det, då blir det bra, säger han och det låter hur självklart som helst.

Slutligen kommer vi in på framtiden, vad som händer efter den här säsongen och ännu längre fram. Han är ännu inte draftat av något NHL-lag och säger sig inte ha en tanke på att åka över till andra sidan Atlanten. Mer närliggande är däremot hans nuvarande kontrakt med Frölunda som går ut nu i vår. Jag frågade om hur han ser på sin framtid i Frölunda, om han siktar på att ta över efter Jonas Johnsson.
– (skratt) Ja, du jag vet inte. Mitt mål är att göra ett bra jobb här och få ett nytt kontrakt och kunna utvecklas vidare här. Det är ju här man vill spela, det finns ju ingen annanstans! Men samtidigt, får man inte nytt kontakt så tänker jag ju inte lägga av med hockeyn för det utan då får man fortsätta kanske någon annanstans.

Vad känner du att du behöver jobba mest på för framtiden?
– Det är väl mest offensiven. Jag vet att jag kan, men jag får inte ut det på matcherna. Jag vet att jag kan hålla i pucken och åka och bryta mig loss och det kanske är så att man måste ta mer initiativ och ännu mer visa vägen och så. Det är nog det jag behöver jobba på, säger han och verkar sugen att sätta igång med det projektet på en gång.

Ett annat ”projekt” som är i full gång är julrushen som väl ingen har missat. Årets mest hektiska vecka har börjat och det gäller att hoppa på julklappståget i tid, förseningar brukar inte uppskattas och kan leda till kaos. Många är som bekant på jakt efter (en) GPS, men vad önskar sig Mikael Johansson i julklapp, månne?
– Jag önskar att vi skall vända den här trenden nu, så att vi kan bli ett jämnt lag som hela tiden vinner och spelar bra hockey. Det är det jag önskar mig, säger han och ser barnsligt lycklig ut för ett ögonblick.

Det och ett nytt kontrakt med Frölunda, tänker jag. Nu gäller det för Frölunda att bestämma sig för om man skall hoppa på tåget eller inte innan det lämnar stationen…

Fakta Mikael Johansson
Född:
 1981-07-17
Tröjnummer: 21
Position: Center
Klubbfattning: Höger
Klubbar: Kållered, Mölndal, Frölunda (J-18, J-20),
Tyringe, Mörrum, Halmstad, Rögle, Malmö och Frölunda
Favoritmotstånd: HV71, för den tuffa och fysiska hockeyn

Av: Fredrik Stillberg
Publicerad: 2007-12-18
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Wild West Support den 18:e december 2007 av Fredrik Stillberg.
Föregående artikelFyra uttagna i Tre Kronor
Nästa artikelFörlust trots dominans

Kommentera

- Advertisment -

Senaste nytt

Fröundaiterna med JVM-chans

Här är de, alla de Frölundatalanger som har tagits ut till den förtrupp som ska på läger inför JVM. Hur många som tar sig...

Nattsvart i Småland

Frölunda i Växjö. Det brukar inte gå särskilt bra. Sedan säsongen 16/17 har Frölunda tagit totalt tre poäng i Vida Arena genom en övertidsseger...

Café Lorry – Avsnitt 7: “Man ska leta efter blått vatten”

Inled årets sista månad med ett rykande färskt poddavsnitt! Tyvärr är ljudet inget vidare då det är första gången vi spelat in via Skype. Dessutom saknas...

Hemmasviten bruten efter undermålig insats

Efter en, milt sagt, svag insats senast var det ett revanschsuget hemmalag som ställdes mot Djurgården den här eftermiddagen. Gästerna kom förvisso till spel...