onsdag, 20 januari 2021
Hem Valvet I Backspegeln Killen såg ut som en bibliotekarie

Killen såg ut som en bibliotekarie

Av

Wild West Support

Killen såg ut som en bibliotekarie, men det var när han kastade sig ur plaststolen och skrek så att det skvätte saliv som vi förstod att det kvittade vad han arbetade med, han älskade Frölunda och han älskade att hata motståndarna. Det var på den tiden Scandinavium var elakt och rökigt och den vilda västern var otämjd.

Det var inte länge sedan, 15 år, ungefär. Bibliotekarien satt på platsen intill mig på pressläktaren, på den första röda stolen på andra sidan en stålgrind. Han satt där match efter match och vi reportrar kallade honom Satan, för han skrek alltid “Saaatan, domarn, blås för helvete” och andra uppmuntrade yttringar mot isen.

Satan var klädd i brun manchesterkavaj och han skrek och hoppade så mycket att till och med hans egna glasögon var nedstänkta av saliven. Jag tror minsann att han en gång skrek åt mitt håll och att jag såg ner i halsmandlarna på honom, för han hängde över järngrinden och var bara nån decimeter ovan mitt huvud. Men Satan var inte ensam. På den tiden, och lång tid före honom, var det en vild känsla att sitta i Scandinavium. Det hände att domarna fick blåsa av matcherna någon timme, så att arrangörerna fick vädra ut röken efter bengaliska eldar. Andra gånger var det fler snusdosor på isen än det var spelare. Och minns jag rätt så var det rätt så elektriskt mellan utvisade motståndare och publiken närmast, trots vallgraven på flera meter. Det var inte bättre då, inte alls. Jag uppmuntrar inte sånt.Men det var oberäkneligt.

Ibland var det även så bra tryck att det susade i öronen på redaktionen, när vi satt och skrev våra matchrapporter. I dag susar det inte alls i öronen. I dag är det inte alls oberäkneligt. Fast om det är bättre låter jag vara osagt. Publiken i Scandinavium under de senaste säsongerna har varit trogen, landets största, men det är så städat och tyst att jag ibland tror vi sitter i ett museum.

Blev du arg nu?

Tycker du att det är drag?

Jag tycker inte det. Visst, när Frölunda gör mål är det tryck, men inte som helhet, inte om det är en vanlig seriematch. En gång klagade jag på det här i en krönika i Sportbladet och vid nästa match körde Stefan Larsson fingret i bröstet på mig och sa med ett elakt grin: – Vågar du dig hit idag? Publiken där ute kommer att lyncha dig för det du skrev. Hände inget, förstås, Göteborgspubliken är för städad för att höras. Det enda som hörs är den förbannade trumman. Ursäkta språket, men jag har förbannat trumman i klacken under flera säsonger och jag glömmer aldrig den match de testade utan trumma och, hoppsan, när ingen slog takten åt dem så klappade publiken plötsligt händerna för att hålla takten själva.

Jag gillar klackar, jag har själv varit del av flera, men jag förväntar mig att de har fantasi. De ska bjuda på nya ramsor, lite tifo, nya flaggor, de ska överraska sitt lag. Det gör ingen i Scandinavium. Men det finns hopp. Frölunda har varit smarta som delat ut matchtröjor med årskorten och när souvenirförsäljningen dessutom ökar dramatiskt har det blivit mer rött på läktarna än någonsin tidigare. Dessutom hörs spridda initiativ till ramsor (läs: Projekt K). Det är fenomenalt upplyftande.Nu väntar jag bara på att hela arenan ska gunga, när bortre långsidan drar i gång “Frööööluuundaaa, Frööööluuuundaaa…” Då kanske även Satan vaknar till liv igen. För jag är övertygad om att han troget sitter där ute någonstans.

Av: Thomas Tynander
Publicerad: 2004-10-18
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Wild West Support den 18:e oktober 2004 av Thomas Tynander som vid tillfället var sportjournalist på Aftonbladet.

Kommentera

- Advertisment -

Senaste nytt