tisdag, 27 oktober 2020

Oh Canada!

I förra genomgången gav vi lite kärlek till våra amerikanske importspelare med Ryan Lasch i spetsen. Botaniserandet av nordamerikanska spelare fortsätter nu med de som representerat Kanada i Sveriges finaste hockeylag.

Ser vi på tillgängliga spelare finns det två målvakter av totalt 28 spelare och på 10-talet har Frölunda haft 10 kanadensiska spelare varav hela 8 varit backar. Det kan i sin tur ställas mot att det under 00-talet var enbart 3 spelare med kanadensiska pass. Det säger oss något om att mycket storhet bland forwards hittas vid tiden innan millenieskiftet.

Men vi börjar genomgången som tidigare med målvaktspositionen.

Målvaktspositionen

I det här gänget hittar vi Dan Bakala. En spelare som beskrivits här på Sitting Bulletin på ett otroligt värdigt sätt. Han kom till Frölunda något oplanerat och hade stora svårigheter att anpassa sig till att gå från att tänka Jag-Jag-Jag till ett mer vi-inspirerat-förhållningssätt. Han hade sina problem och jobbade med dem under ett par månader i början på säsongen och hittade sedan åtminstone lite mer rätt. Och det han gjorde mot Luleå betyder ju att man kan sätta honom mellan stolparna utan att skämmas om vi inte haft andra att jämföra med.

Herr Bakala konkurrerarar med Mario Brunetta som var blixtvärvning nummer 2 efter det totala målvaktshaveri ni kan läsa lite om i förra delen av serien. Brunetta påminde om tidigare nämnda Jablonski i stilen.

Brunetta var när han kom en räddare men konkurrerades ut av Pat Jablonski. Det ska man ställa mot två hållna nollor för Bakala mot Luleå vilket vi kan tycka väger upp eventuella tillkortakommanden. Vidare har Brunetta representerat Italien i landslagssammanhang.

Inte helt utan beslutsångest puttar vi in Dan Bakala – Luleå-dräparen – mellan stolparna.

Kanadensiska backar

Utan att veta helt säkert, känns det som att Frölunda har haft ett antal kanadensare med en minst sagt tveksam skridskoåkning. Men det finns säkert i alla klubbar en historia om nordamerikaner som kom hit och skickades hem för att han var så dålig.

Att skridskoåkning inte är allt, det bevisar historierna om Mike Ford. Vissa källor gör gällande att han åkte på lädret men lyckades på grund av sina poäng, sin attityd och sin karaktär dra 8500 till matcher som Frölunda normalt hade 3000 på. Detta var i slutet på 70-talet så ingen i redaktionen var med och kan bara läsa sig till och lyssna på äldre mer erfarna människor i den här frågan. Ford är ofta med som en legendar i olika artiklar och har flera gånger fått uttala sig om sin tid i Frölunda.

En som däremot åker skridskor med samma finess som en japansk sushikock är Chay Genoway. Han kom in och uppfattades som tveksam under grundserien men i slutspelet visade han vilken högklassig offensiv back han var. De eventuella frågetecken som fanns rätades ut under vägen mot guldet 2018/19.

Sedan har vi Jonathan Sigalet, den enda nordamerikan som varit i Frölunda tre säsonger. Stabil, pålitlig och en försvarsgeneral i egen zon som kryddade detta med riktigt fina uppåkningar där han kom släpande som tredje. Att han också blev assisterande kapten under sin period här visar också på fina ledaregenskaper. En något underskattad kompetens hos Sigalet var nog med hur många kroppsdelar som han lyckades rädda puckar med.

En fjärde back som vi gärna nämner är Joe DiPenta. Han hade väl definitivt inte Genoways skridskoåkning men han gjorde tre saker med en otrolig ackuratess: Han stod upp på blålinjen som en stenstod från Påskön och satte stopp för spelet, han visste både hur och NÄR man skulle spela sarg ut och att med hans något begränsade offensiva register hade han förfinat konsten att dumpa pucken vid precis rätt tillfälle. Vem minns inte hur han fick Daniel Widing att krypa ihop som en sköldpadda för att slippa slåss med Joe.

Vad säger redaktionen?

Av dessa fyra backar är väl i ärlighetens namn inte Joe DiPenta något för den här kedjan. Vilket lämnar oss med tre alternativ: Genoway, Mike Ford och Sigalet.

För oss med Genoways skridskoåkning, finess och offensiva spets på näthinnan känns han som en rätt självklar lirare i första backpar. Och det målet han gjorde mot Malmö i slutspelet säger väl allt?

Jonathan Sigalet eller Mike Ford är således frågan. Ford är en spelare ingen i redaktionen sett live och som enligt uppgift alltså åkte på lädret men ändå snittade mer än 1 poäng/match sina två säsonger. Han är otroligt stor profil hos de som fick njuta av honom och hans backpartner Anders Broström.

Sigalet å andra sidan – var en försvarsgeneral av rang. Han lämnade ett tomrum efter sig när han gick till Brynäs.

Redaktionen är något oenig, men ansvarig för sammanställning tar ett så kallat management-beslut och utnämner Mike Ford till Genoways backpartner. En viss särbehandling kan Mike Ford dock vara värd, efter att ha spelat bredvid Anders Broström. Hans 0,89 poäng per match som back är väl också något att ta in i beräkningen innan man börjar hojta om Sigalet.

Vi välkomnar Chay Genoway och Mike Ford in i värmen med alla andra legendarer.

Forwards

Det finns många legendariska kanadensare att välja på när man bygger en best-of-kedja. Här följer några från sent 80-tal till idag.

Serge BoisvertKanadicken som är en av två nordamerikanska spelare som varit här i hela fem säsonger. En av redaktionens medlemmar minns ett tillfälle när hans fantastiska namn skapade ett visst huvudbry hos den vikarierande speakern om hur det skulle uttalas. När Bävern (han kallades ju så) gjorde sin tredje poäng i den matchen insåg speakern att publiken inte ska skratta när han presenterar målskyttarna. Hans lösning var istället att helt enkelt basunera ut ”Nr 10 gör mål igen” för att slippa försöka sig på ett korrekt franskt uttal istället för det tidigare mer ”Välkommen till Göteborg-uttalet”.

Med det sagt var Bävern en kort, rapp och sympatisk poängmakare som betydde mycket för Frölunda och älskades av publiken framtill mitten av 90-talet. För den som inte sett honom så är en senare import-hjälte Martin Plüss en bra jämförelse. Många har nog Boisvert som en av de största kanadensiska importerna. Hans bästa poängsäsong kom 92/93 då han på 36 matcher prickade in 41 poäng. Han var just den säsongen en viktig del i att Frölunda kunde kvala sig kvar i dåvarande Elitserien då han gjorde 29 poäng på 14 matcher.

Med sina fem säsonger är Bävern en solklar kandidat till centerplatsen.

John Newberry – En spelare som var två säsonger i Frölunda. Alla i redaktionen har inte sett honom men de som gjort det kan inte glömma hur det var att se på ishockey när Newberry var på isen. För att inte hamna i allt för mycket svepande beskrivningar så tar vi här till statistiken för att beskriva hans storhet. Han kom in när Frölunda ännu spelade i Allsvenskan/Div 1 och tokdominerade både fysiskt och poängmässigt: med en snittpoäng per match på 1.59 (nästbäst av alla) så är det lätt att förstå hur viktig han varför laget. Första säsongen gjorde han 61 poäng på 34 matcher däribland ett viktig sudden-avgörande mot Skellefteå. Ytterligare två historier om honom hittar ni krönikan  ”En kamp som etsar sig kvar”.

Newberry var hela paketet och precis som Boisvert en center av hög klass.

En spelare som hade en kort sejour i Frölunda är den nuvarande NHL-stjärnan(?) Matt Duchene. Han besatt en nivå som få, om någon kunde matcha i SHL när han var här. Han producerade inte bara poäng utan också kontroversiella uttalanden när han jämförde Frölundas träningar med en ”Country Club”. Vi minns också med värme hur förbannade övriga Hockeysverige blev på hans gästspel.

Utöver dessa finns flera andra kända och mindre kända kanadensare:

Bröderna Mott – Legendariska bröder med förnamnen Morris och Darwin som skulle hålla kvar Frölunda i Elitserien på 70-talet. Läs gärna om dem i den här GP-artikeln. En ruskigt fin historia men frågan är om inte redaktionen redan flirtat tillräckligt med de som höll på Frölunda för 50-år sen?

Sedan har vi Steve Kariya en viktig del av kedjan med Martin Plüss och Sean Bergenheim som så förträffligt beskrevs här på sajten tidigare. Även om han var viktig under den säsongen så är det svårt att sätta upp honom på en topp 3 bland kanadensiska forwards. Vi kan dock tillägga att sedan Steve Kariya spelade i Frölunda har det varit enbart två kanadensiska forwards i laget: Tidigare nämnda Matt Duchene (12/13) och finsnickaren Spencer Abbott (15/16).

Redaktionen väljer

Att välja rätt är en något delikat uppgift. Tittar vi på tillgängliga spelare finns enbart Kariya och Abbott som renodlade vingar. Övriga kandidater är centrar.

Duchene var överlägsen rent hockeymässigt visade många gånger på den spetskompetens man kan hitta hos spelare på andra sidan pölen. Vi ser gärna att Duchene tar en plats i kedjan.

Tillsammans med honom kastar vi in både Boisvert och Newberry. Nu är Center-tunga kedjor inget nytt i Frölunda så det har vi inga problem med.

Redaktionen slår näven i bordet för de här tre nordamerikanerna:

I mitten hittar vi allas vår favoritbäver – Serge Boisvert. Han kompletteras med Duchene och Newberry.

Hela laget

Målvakt:

Dan Bakala

Backar:

Chay Genoway – Mike Ford

Forwards

Matt Duchene – Serge Boisvert (C) – John Newberry

2 KOMMENTARER

  1. Det är den genomgången vi har lagt mest tid på. Det sjuka i efterhand är att han faktiskt gjorde sina 2 matcher 04/05. Antar att han blev något utkonkurrerad av Sami Salo.

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt