onsdag, 21 oktober 2020
Hem Valvet Återblickar Nordamerikas finest

Nordamerikas finest

Det finns kanske ingen så mytomspunnen ”nationalitet” som nordamerikaner när vi pratar hockey-importer. Vi har sett dem i alla former – stenhårda som Joe DiPenta, eller med mjuka handleder, som på den tvärhand långa Steve Kariya. Vissa av dem har visat sina kvaliteter på bara ett fåtal matcher, där framförallt Mike Webers ledarskap sticker ut tillsammans med spetskompetensen vi fick njuta av när Matt Duchene var här.  Vissa har kommit mitt i säsongen, medan andra har lämnat innan den ens har börjat.

Gemensamt för många av dem, är att de som representanter för den nordamerikanska hockeykulturen ofta bidragit med hårt arbete, vinnarinstinkt och en aldrig osviklig känsla för när det är dags att slå någon på käften.

Lite statistik

Summerar vi dessa två nationaliteter hittar vi 28 kanadensare och 14 amerikaner registrerade på Frölunda. Av dessa är det bara två som stannat 5 säsonger. De flesta sejourer blir bara 1 år och den som stannat tredje längst i klubben var här i 3 år. Av dessa spelare finns det bara 3 målvakter. Två av dessa var till och med här samma säsong.

När vi nu närmar oss den stora gallringen så väljer vi att dela upp Nordamerika i de två länder som faktiskt finns där och tar ut en amerikansk och en kanadensisk kedja femma.

För att motarbeta alla de favörer som kanadensiska landskap får i form av att få välja omklädningsrum först av alla så plockar vi ut de fem bästa amerikanerna först.

Så bland våra 14 amerikaner, vilka hittar vi värdiga att stoppa in i vår serie om Frölundas älskade importer?

En amerikansk spratteldocka i buren

Pat Jablonski, en av två blixtvärvningar efter ett totalt målvaktshaveri i säsongstarten 99/00. Med en stil som kanske bäst beskrivs som ”yvig” alternativt ”rörlig” var han en artist som på sina 22 matcher stoppade en rätt så akut blödning. Han stängde den första grundserien i Frölunda med drygt 2 insläppta per match och 92,6 i räddningsprocent. I slutspelet var han inte den vägg som man kunde hoppats på men utan hans insats i grundserien kunde det kanske lika väl ha varit kvalspel som väntade.

Med enbart en amerikansk målvakt i registret så är den samlade hockeyexpertisen på Sitting Bulletin exakt så eniga man kan vara, Pat Jablonski får första-spaden i den amerikanska femman.

Backsidan

Bland de amerikanska backarna hittar vi många okända namn. Någonstans hade vi gärna haft fler spelare med många gedigna insatser under flera säsonger att välja på. Dock, det urvalet finns inte riktigt på den här positionen.

Den klarast lysande stjärnan bland amerikanska backar är Mike Weber. Han gjorde endast 10 matcher men vilken inverkan på laget han hade. Efter hans intåg stabiliserades försvaret och spelet lyfte sig minst en nivå under de matcher han var på isen. Hade han fått vara hel hade han säkert varit en av de stora under-säsongen-värvningar som Sjöström gjort. I efterhand har man fått höra om Roger Rönnbergs fascination och beundran för Mike Webers inställning, ledaregenskaper och hur professionell han var.

Tillsammans med honom hittar vi Matt Donovan, den enda amerikanska backen som spelat mer än 35 matcher för Frölunda. På sina 135 matcher och 2 säsonger infriades kanske inte riktigt de orealistiska förväntningarna och i sann social-media-bedömning var han inte vatten värd och borde ha skeppats iväg. Och visst, den första säsongen var kanske något svag. Han hade väldiga problem med att göra mål men passade dock till 14 stycken. Andra säsongen när han kommit in i SHL-kostymen och förstått hur Frölunda spelar ishockey skickade han ändå in 27 poäng varav 7 mål. En notering som gav honom en femteplats i den interna poängligan.

Övriga amerikanska inslag gör det mer eller mindre omöjligt att välja andra spelare än Mike Weber och Matt Donovan som backpar.

Anfallsspjuten

Tittar man på listan över amerikanska anfallare är det 5 stycken som sticker ut på lite olika sätt. En av dessa är jämte Tomi Kallio den mest självklara spelaren att ta ut även om vi slog ihop alla importer. Vi pratar naturligtvis om den stor-lille passningsvirtuosen Ryan Lasch. Istället för att göra en utläggning kring hans spel så passar(!) Redaktionen på att böja sina ryggar som svajande veteax i vinden i vördnad över hur mycket han har betytt för Frölunda de fem säsongen han var här. Självklar.

Utöver Lasch hittar vi majoriteten av spelare från närtid:

Casey Wellman – En målskytt av hög kvalitet. En säsong där han bidrog med sina fina handleder till ett CHL-guld. En poängnotering på nästan en poäng per match är imponerande. Hans 33 poäng varav 14 mål i SHL ska man kanske också sätta i ljuset av att Lasch inte var i Frölunda den säsongen.

Rhett Rakhshani – En legoknekt om det någonsin funnits någon. Pålitlig slutspelslirare. I backspegeln hade vi kanske velat ha ut mer av honom än vi fick men hans slutspel var otroligt bra och starten på 19/20 säsongen där han i hade en sinnesjuk poängstreak visade på kapaciteten han besitter. Han stod också för förra årets finaste Frölunda-mål med sitt klubba/skott mellan benen-avslut. Mycket omtyckt i omklädningsrummet, men avslutningen i Frölunda med avstängningar och skador lägger lite smolk i bägaren. Vi hade verkligen unnat honom att få spela åtminstone 1 av de 2 CHL-finaler han fick utgå ifrån.

Johnny Pohl – Det rätt länge sedan han var i Frölunda (08/09) men de som minns honom kommer nog ihåg en komplett center med ett både defensivt och offensivt register. Hans roll i den så kallade Center-kedjan ska vi inte underskatta. En högklassig under säsongen-värvning till ett Frölunda i stort behov av offensiv spets. På 23 matcher gjorde han 21 poäng och är slagen i poäng/match endast av självaste Ryan Lasch.

Joey Crabb – Här har vi ytterligare en spelare som kommer in efter årsskiftet och fyller på med exakt det som behövdes. Crabb började säsongen i Växjö med det var inte förrän i Frölunda hans aggressivitet och klassiska nordamerikanska mindset verkligen kom till nytta. Han var underbar att se i slutspelet 15/16.

Forwardsgallring

Frågan är egentligen vilka är det som ska dela på arbetet i att klappa in puckarna som Ryan Lasch serverar? Ja, med de tillgängliga spelarna vi har är det väl egentligen bara Johnny Pohl som är en naturlig center men med de få matcher han har på kontot tittar vi istället på Casey Wellman som spelat både i mitten och på kanten igenom sin karriär. Han är relativt allround och skulle kunna göra ett par mål utan att tappa bort defensiven. Han gjorde ändå 23 mål på en hel säsong.

Så tredje länken står då mellan Rhett och Joey Crabb. I det här fallet väljs Rakhshani ut. Han var inte på sitt bästa spelhumör under slutet av hans sista säsong men han tillför ändå ett större register än Joey.

Som lite plåster på såren till Joey Crabb-älskarna så kan man alltid njuta av hans avgörande i sudden mot Luleå 2016.

Ett amerikanskt all-star-lag

Målvakt

Pat Jablonski

Backar

Mike Weber – Matt Donavan

Forwards

Ryan Lasch – Casey Wellman – Rhett Rakhshani

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt