torsdag, 29 oktober 2020
Hem Valvet Återblickar Kedjor vi minns - Bergenheim/Plüss/Kariya

Kedjor vi minns – Bergenheim/Plüss/Kariya

November, 2006. Fjolårsfinalisterna har så här långt in på säsongen inte varit i närheten av att motsvara de högt ställda förväntningarna. Istället för att fightas om de åtråvärda slutspelsplatserna befinner man sig i bottenskiktet av tabellen och är på allvar inblandade i kampen om att undvika kvalspel.

Sportchef Kellgren har inte lyckats fylla de hål som spelare som Tom Koivisto, Johnny Oduya, Peter Högardh  och hela “Dragkedjan” lämnat efter sig. Trots värvningar av spännande talanger som Johan Ryno, namnen Fransson — och stjärnförvärv som regerande Stanley Cup-mästaren Martin Cibák — återfinns man på en elfteplats i tabellen.

Ett av nyförvärven, den 1,68 m långe kanadensaren Steve Kariya som man plockat in från Espoo Blues i den finska ligan, har även han haft en ganska trög inledning och stoltserar för stunden på blygsamma 8 poäng (4+4) efter 17 spelade matcher. Man hade med största sannolikhet väntat sig betydligt mer av den vindsnabbe forwarden som så sent som säsongen 2004/05 vunnit hela SM-Liigas poängliga på fina 59 poäng, men än så länge har det alltså inte lossnat.

En av spelarna som imponerat desto mer är schweizaren Martin Plüss, som kom till klubben inför guldåret 2005 och som även var med i fjolårets finallag. Den spelskicklige centern, som snabbt vuxit ut till en publikfavorit, har så här långt in på säsongen snittat närmare en poäng/match och har fått stort förtroende i alla spelformer från tränarduon Stephan “Lillis” Lundh och Calle Johansson.

I övrigt är glädjeämnena få. Tio matcher in på säsongen hade man bara plockat en trepoängare och efter en tredjedel av densamma är man alltså nästjumbo; försvaret är minst sagt ihåligt och man har inte heller hittat rätt med kedjeformationerna. För att råda bot på de offensiva problemen har man nu plockat in den NHL-meriterade finländaren Sean Bergenheim från Lokomotiv Yaroslavl i den ryska ligan — och lyftet skulle komma i dennes tredje framträdande i VF-dressen.

“Den röda kedjans” intåg

Inför hemmamatchen mot Luleå i mitten av november har nämligen den nytillsatta coachduon Per Bäckman och Benny Westblom parat ihop den skridskostarke forwarden med nämnda Plüss och Kariya. Trion hittar varandra direkt på isen och det som tidigare sett så försiktigt och krampaktigt ut ter sig nu mer och mer självklart. Plötsligt kan man skönja en spelglädje och ett självförtroende som pekar åt rätt håll. Viljan har ju alltid funnits där, men nu lyder även kropparna hjärnorna. Man sliter hårt, och man gör det tillsammans.

Det dröjer bara dryga kvarten innan “Den röda kedjan”, genom Steve Kariya, hittar rätt bakom Luleåmålvakten Tero Leinonen. Jonas Ahnelöv utökar sedan ledningen från backposition i början av andra perioden, men den här kvällen skulle komma att tillhöra den nykomponerade kedjan. Kariya gör även 3-0, framspelad av Bergenheim och Antti-Jussi Niemi — och slutresultatet fastställs i tredje perioden till 4-0. Precis som vid kvällens första mål ligger hela succékedjan bakom, med skillnaden att det den här gången är Bergenheim som agerar exekutör, assisterad av Plüss och Kariya.

Allt är inte guld och gröna skogar efter Bergenheims ankomst, det här är inte den typen av säsong, men man har åtminstone fått in ytterligare ett hot i kedjeväg som kan avlasta firma 24/30/71. Faktum är att trion under de resterande grundseriematcherna efter finländarens intåg tillsammans står för 101 poäng.

Säsongens avgörande

Inför de fyra sista omgångarna är tabelläget alltjämt prekärt, laget befinner sig på en tiondeplats med bara tre poäng ner till elfteplatsen, och utöver hemmatcherna mot Luleå och Timrå kvarstår två tuffa bortamatcher mot HV71 och Skellefteå. I de båda tillställningarna utanför 031-området är det så dags för trion att verkligen sätta avtryck. De skrapar på de båda ödesmatcherna tillsammans ihop tolv poäng, varav ett hattrick av Kariya i Jönköping, och bär laget på sina axlar. Slutresultaten skrivs till 8-2.

Men säg den lycka som varar för evigt.

Matchen som följer kan närmast liknas vid en mardröm. Redan efter knappt fyra minuters spel har Kalle Kerman gett Luleå ledningen, i en match som gäller så mycket mer än bara tre poäng. Den handlar om överlevnad, i den bästa av världar även en slutspelsplats. Åtminstone en god chans på en sådan. När periodvisslan ljuder har visserligen Frölunda både kvitterat och tagit ledningen genom mål av Martin Plüss och Sean Bergenheim, men tidigt in på mittperioden är Luleå återigen ikapp. Det är Luboš Bartečko som håller sig framme för norrbottningarna och matchen står nu och väger.

Efter knappt halva matchen återtar Frölunda ledningen på nytt genom Plüss, men bara några minuter senare är ställningen återigen lika efter ännu ett mål av Luleås slovakiske gunstling. När Steve Kariya efter drygt sju minuters spel i den tredje perioden ger hemmalaget ledningen för tredje gången i matchen är nog de flesta övertygade om att gästerna från norr inte lär komma tillbaka igen. Matchbilden talar inte heller för någonting annat, men trots att Luleå endast mäktar med tre skott i perioden lyckas man kvittera tillställningen ännu en gång, genom ett powerplay-mål från Jaroslav Obsuts klubba.

Och hastigt och lustigt kan det här gå åt vilket håll som helst. Frölunda fortsätter rada upp chanser, men gästernas sista utpost, Tero Leinonen, lyckas stå emot och rysaren går till förlängning. Kort inpå densamma avgörs det hela. En lång passning från Obsut friställer landsmannen Bartečko, som för tredje gången för kvällen hittar rätt bakom Joel Gistedt i hemmaburen.

Luleå har därmed säkrat en slutspelsplats, men för Frölunda väntar en oviss ödesmatch hemma mot Timrå i kampen om att undvika kvalspel.

Det ska visa sig bli en målsnål och nervkittlande tillställning. Trots ett massivt spelövertag från VF i den första perioden lyckas Johan Backlund freda sitt mål — och när Timråbacken Sanny Lindström fult knätacklar succéförvärvet Bergenheim, så att denne tvingas utgå, ökar frustrationen hos hemmaspelarna än mer.

Mirakulöst nog återkommer finländaren i andra perioden — röntgen visar i efterhand att 22-åringen riskerat karriären genom att spela klart matchen med två avslitna ledband i knäet — och Frölunda lyckas genom två sena powerplay-mål av backarna Ronnie Sundin och Jan-Axel Alavaara skaffa sig ett bra utgångsläge inför matchens definitiva avgörande.

Tredje perioden blir en enda stor och psykologisk kamp mot klockan, ledningen ska bara hållas, kosta vad det kosta vill. Det ser förhållandevis stabilt ut från hemmalaget fram tills att Karl Fabricius drar på sig en ganska klumpig hakningsutvisning och Timrå bjuds på sitt blott tredje powerplay i matchen.

Strax före VF-forwarden ska till att lämna utvisningsbåset ringer det bakom Gistedt. Peter Nylander har med knappa fyra minuter kvar av matchen fått in en reduceringspuck. Men det räcker inte, Frölunda håller undan och vinner matchen inför ett kokande och fullsatt Scandinavium. Det är med blandade känslor spelarna åker runt på isen och tackar av fansen. Laget får finna sig i att det inte blir något slutspel, men det viktigaste målet är nått: att undvika kval.

Trions inverkan på laget

Utan kedjan med Bergenheim, Plüss och Kariya är jag ganska säker på att det hade sett annorlunda ut. Det var imponerande att se hur stort inflytande de genomgående hade på laget. Hur fint de kompletterade varandra, med finländarens offervilja och driv på kassen, schweizarens kloka tvåvägsspel och fina speluppfattning — och kanadensarens fart och förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Trots att säsongen inte alls blev som det var tänkt så har trion etsat sig fast hos mig, så till den milda grad att den för alltid kommer ha en stor plats i mitt VF-hjärta. Den är en av de stora anledningarna till att vi undvek kvalspel säsongen 2006/07.

Föregående artikelMotgångar man minns
Nästa artikelFrölunda missar drömbacken

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt