lördag, 31 oktober 2020
Hem Krönikor Gästkrönikor Gästkrönika: Erik Andersin - Inför premiären

Gästkrönika: Erik Andersin – Inför premiären

Så var det dags, imorgon startar SHL och vårt kära Frölunda HC inleder sin jakt på ännu en SM-titel. Som vanligt så har september månad inneburit förväntningar på kommande säsong med allt vad det innebär. Man går dagligen och funderar över hur säsongen kommer utvecklas, vilka spelare som kommer leverera på isen och vilka ynglingar som kommer få sina genombrott. Allt är inbakat i en härlig känsla av förväntningar och förhoppningar.

Men denna säsongen kommer inte bli som alla andra. I vanliga fall så går jag med fjärilar i magen från början av augusti fram till seriestart, en längtan efter det jag älskat så länge jag kan minnas, till det som till stora delar har format hela mitt liv; att få vara på plats och se mitt Frölunda spela hockey.

Den evighetslånga sommaren har äntligen tagit slut, naturen börjar så sakteliga inleda sitt kollektiva självmord och kylan börjar göra sig påmind på morgnarna. Imorgon kommer jag få stå där, på min plats i Scandinavium, på Västra Ståplats, snett bakom ena målet.
Jag kommer få se mig omkring, inne i den snart 50 år gamla plåtburken, som har blivit mitt andra hem. Byggnaden som har gett mig så många, både fina och tråkiga, minnen.

Det är på den platsen jag kan få utlopp för alla mina känslor.
Jag får skratta, jag får gråta.
Jag får bli glad, jag får bli förbannad.
Jag får vara lycklig, jag får vara förkrossad.

Det finns ingen plats där jag mår bättre än just där, just då, när Frölunda lirar hockey.
Det är min fristad, min plats på jorden.

I år kommer det bli något helt annat. Årets seriepremiär kommer inte innehålla allt det där som jag älskar så oerhört mycket. Allt det där som jag, i så många år, levt och andats för.
Imorgon kommer jag inte få stå på min plats i mitt andra hem. Jag kommer inte få känna rysningarna över kroppen när “Bära hjälmar av guld” spelas och jag kommer inte få känna den dunkande känslan i bröstet när Lillasysters “Till Scandinavium” dånar ur högtalarna och spelarna äntrar isen. Jag kommer inte få stå upp och sjunga för mitt lag tillsammans med tusentals likasinnade.

I år blir det en hemmapremiär i soffan framför TV:n. Och Frölunda kommer spela inför ett ekande tomt Scandinavium. Vilket givetvis kommer kännas helt fel. Att se hockey från TV-soffan är något jag helst undviker i så stor mån som möjligt.

Mer än en sport

För hockey är inte bara en sport eller ett nöje.
Det handlar inte bara om det som händer på isen.
Hockey och Frölunda är för mig en livsstil, det är det viktigaste jag har i livet efter nära och kära. Det är en passion och en kärlek som egentligen är omöjlig att beskriva för någon som inte känt den. Och det tar fram en känsla i mig som inte går att uppnå någon annanstans än i Scandinavium.

Att inte få vara på plats imorgon tynger mig djupt, ju närmre premiären vi kommit desto mer har det känts av. Glädjen inför säsongen är inte i närheten av vad den brukar vara.
Det finns en tomhet inom mig som inte kommer kunna fyllas helt och hållet förrän jag får vara på plats igen.

Men med det sagt så vill jag ändå säga att det ska bli otroligt skönt att SHL startar igen, hockey utan publik är bättre än ingen hockey alls.

Och jag hoppas att vi så snart som möjligt får komma in i arenorna igen.
Att vi snart få komma tillbaka till det som vi alla älskar så mycket.

Ett fullsatt, kokande Scandinavium.
Jag längtar redan efter känslan jag kommer känna när den dagen är kommen.
Det kommer bli magiskt!

Tappa aldrig passionen för vårt Frölunda, håll ut och så ses vi förhoppningsvis snart i Scandinavium igen.
Nu kör vi!

HEJA VF!

Erik Andersin

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt