måndag, 26 oktober 2020
Hem Krönikor FHC Snacket Motgångar man minns

Motgångar man minns

En hockeyförlust är ett nödvändigt ont men också en viktig del av supporterskapet. En supporter utan ett antal förluster att gräma sig över kommer ha svårt att nå de riktiga höjderna av eufori över en vinst. Så vilken tur att man fortfarande kan förlora en match i idrott, för om laget man höll på bara vann och vann och vann då skulle det till slut inte bli så kul.  

För er som följer mig över Twitter så vet ni att jag har en son som av en händelse och helt frivilligt håller på Frölunda. Om det är en Pavlovsk-betingning skapad av att jag nynnat på ”Nu strider för vi tre poäng” när han fortfarande låg i magen, att han har en instinktiv känsla för gott och ont eller om det bara är så att han är smartare och mer intellektuellt utvecklad än andra, ska jag låta vara osagt.

Till skillnad från mig så är han uppväxt med ett lag i medvind. Hans motgångar som supporter sträcker sig knappast över hovarna på en Islandshäst. Han är uppväxt som medgångssupporter och han har, mer eller mindre aldrig sett något annat än framgång. 2 SM-guld och en räcka med CHL-guld är ett track-record som normalt kräver ett livslångt åtagande av lidande, frustration och ilska för att uppnå.

På hans första bortamatch åkte vi till Ängelholm. Han var sjukt laddad och ni vet ju hur det gick mot Rögle förra säsongen. Han blev inte helt förstörd som i hemmamatchen mot Djurgården (1-5 efter första) men han blev, låt oss kalla det, något negativt påverkad av utfallet i matchen. Han uppfattade slutresultatet som mycket orättvist. Dock ingen gråt.

Vi började då prata om det här med förluster och vinster när man håller på ett hockeylag och att allt ”bara” är en lång resa till att äntligen få vinna något, precis som i vanliga livet. I det stora hela kommer man ofta ihåg de jobbiga förlusterna lika väl som de euforiska vinsterna. Som supporter handlar det alltså lika mycket om vilka förluster du genomlidit som de eventuellt ofta sparsamt utportionerade vinsterna du upplevt. (Jag använde inte riktigt de orden kanske…)

Recept på en pissig förlust

Om jag gräver lite i ett vanligtvis grumligt minne så är det några förluster som sitter som kronjuveler på min krona av elände. Innan jag går vidare med dessa så är det kanske på sin plats att reda ut vad som skapar en riktigt jävlig förlust. Den bör innehålla gärna två eller flera av dessa ingredienser:

  1. Höga sociala insatser, alltså att förlusten garanterar förnedring och häcklande från släkt, vänner och bekanta – som inte ens bryr sig hälften av vad man själv gör.
  2. Stora förväntningar och höga insatser – avgörande slutspelsmatcher blir det en lyckad säsong eller inte?
  3. Orättvisa – ”Solklart felaktiga” domarbedömningar, allmän orättvisa från övriga samhället (typ som alla Luleås förluster.)
  4. Spelarnas prestation når inte upp till det man hoppas på

Så vilka kan jag hala upp som kvalar in här?

Ja det finns naturligtvis många, men det är nog två som sticker ut mest. Den ena är 1-10 mot Skellefteå i femte avgörande matchen på hemmaplan för avancemang till Elitserien 1988. Scandinavium var så fullt att det stod extra stolar framför de gröna raderna nere vid isen. Förhoppningarna var skyhöga – Frölunda var ju oslagbara i Scandinavium och då går man in och förlorar med 1-10 i en avgörande match. Hallå?!

Alla pratade om det dagen efter.

Dagen efter är också då man som supporter av mycket oklar anledning ska försvara och förklara något för folk som egentligen inte bryr sig. Om en sak man inte kunnat påverka eller kanske inte ens har intellektuell kapacitet att analysera.

1-10. Ja det var en pissig förlust.

En annan som sitter på näthinnan är egentligen hela matchserien mot Brynäs 2011/12.  Det var kantat av märkliga domslut och utvisningar. Tror det är enda gången jag fortfarande kan känna att man blev bortdömd. Järnkroks whiplash-skada avslutar hela matchserien. Härdsmälta. Nu var ju Silverberg i zonen och kunde gjort mål under ett tandläkarbesök men det bidrar ibland till den där känslan av orättvisa (punkt 3) som jag som enögd supporter måste omfamna för att nå de där riktigt fina höjderna av eufori.

Jag inser någonstans här också att det finns säkert andra supportrar som kan tycka att jag kanske ska städa framför egen dörr först. Och visst jag kan erkänna att vi mer än en gång stått som vinnare i matcher där motståndare tycker tvärt om. Vi har haft medvind och vi har haft tur. Men när det händer så har vi också förtjänat det.

Heja de goda!

FHC Snacket
Har balanserat på en knivsegg mellan privatliv och supporterskapets galenskap i flera decennier. Vandringen fortsätter

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt