måndag, 26 oktober 2020
Hem Krönikor FHC Snacket En kamp som etsar sig kvar

En kamp som etsar sig kvar

De flesta av oss har nog ett par matcher som på något sätt är en del av vårt supporterskap. För mig finns det matcher som blivit naturliga följeslagare i ett ibland obesvarat förhållande.

De här matcherna är inte nödvändigtvis de ärofyllda finalerna eller (de få) framgångsrika kvalen. Nej, matcherna jag tänker på är de som blir mer betydelsefulla med lite patina, där minnen blandas upp med ett stänk ”jag var där” och ett stänk ”var jag verkligen det?”. Det är matcher som man tar med sig och mäter andra matcher mot. I och med att jag varit på Frölunda sedan mitten på 80-talet så har de här minnen slipats mot annat i livet och kanske blivit lite vackrare än de faktiskt var, lite som en sten vid strandkanten som slipats len, rund och som i sig själv är ett bevis på hur tidens tand nöter ner det mesta. Men inte allt.

Det här minnet jag tänker på eller kanske mer träffande, den kamp som etsat sig kvar, är allt annat än vacker. Det är inte som den där fina lena stenen utan mer som den där förbannade gråstenen som man trampar på, när man går barfota över en varm asfaltsväg på sommaren. En sten som verkar vara minutiöst designad för att orsaka längsta möjliga harang av svordomar när man sätter foten på den.

Minnet jag tänker berätta om är lite som den där gråstenen – inte alls vacker utan egentligen otroligt ful. Men ful på ett sätt som egentligen betydde vacker när man pratar om en hockeymatch i Scandinavium på 80-talet.

Frölunda – Västerås, söndag den 12:e mars 1989

Innan jag nämner själva matchen behöver man veta att Frölunda den här säsongen hade en viss Peter Ekroth. En minst sagt karaktärsstark back som både gjorde poäng och uppförde sig som den tidigare nämnda gråstenen ute på isen. I sammanfattning både ett svin och en bra hockeyspelare. Vilket är en vidrig kombination som Håkan Loob fulländande till perfektion under sina sista år i Färjestad.

Själva matchen är lite motsägelsefullt ett något oklart minne. Jag har inga analyser, inga detaljer kring spelet och knappt vem som gjorde något av de tio mål som Frölunda lyckades sätta dit. Ändå är det här en av de största matcherna jag burit med mig. Jag minns känslan av vara där; förväntan, en svag dimma, nästan ett dis i arenan, en atmosfär av totalt engagemang, stabilt galopperande frustration med tillfälliga utbrott av eufori.

Jag kommer ihåg hur det mullrade i arenan och till och med hur det kändes i bröstkorgen när missnöjet över uteblivna utvisningar visade sig genom visselorkaner och dryga 24 800 ben som stampar hysteriskt i golvet. Tänk er scenen i Sagan om Ringen när Orcherna springer som påtända elefanter genom underjorden, så lät det i Scandinavium.

Frölunda-klapp-klapp-ramsan blandades med Frööluuuundaaaa och några vid tiden obligatoriska Domarjävel och Skandal Skandal en domarskandal. Det fanns också en något tveksam ramsa där den sexuella läggningen hos Göran Flygis Sjöberg var själva poängen med sången. Den rimmade inte ens men verkade fastna hos många ändå.

Någonstans mitt i allt detta fanns också matchen i matchen – Flygis mot Ekroth – en konstant pågående batalj som man bara visste skulle urarta för eller senare. I just den här matchen skulle det bli förr snarare än senare.

Där sitter jag förväntansfull, 12 år ung och totalt uppslukad av det som händer och samtidigt nästan rädd för vad som kan hända.

Allt som allt är det som att matchen och publiken balanserar på en knivsegg mellan å ena sidan galenskap och å andra sidan ett mustigt ”FÖR I HELVETES JÄVLAR”. Till slut får den nu 4 matcher långa serien ett utlopp för alla tjuvnyp, rackartyg och allmänt jävelskap som spelarna haft för sig i syfte att få en enda fördel.

Kaos anländer

Matchserien når sitt eget crescendo när Sjöberg, naturligtvis helt omotiverat, svingar klubban rätt i ansiktet på den fina helt oskyldiga idrottsmannen Peter Ekroth, som segnar ner.

Explosion. Galenskap.

Sjöberg knäar ner på en redan liggande Ekroth, eller ställer sig på honom, som GP rapporterade. På isen är också min då stora favoritspelare John Newberry som tar tag i närmaste Västerås-spelare Ronny Hansen. Han drar tröjan över huvudet på denne och när han är riktigt säker på att vederbörande har små möjligheter att försvara sig, pucklar han på honom med berömvärt engagemang. Ännu mer galenskap. Kaos.

Ytterligare en Västerås-spelare är på isen – Peter Popovic –enligt mig då själva definitionen av ett kvalificerat proffssvin. Han står bakom eget mål och tittar på spektaklet som den flöjt han var. Det gjorde han inte så länge till. Lagkaptenen Janne Karlsson från Åseda ”agerar polis” och slänger sig in från båset, åker över halva planen och hopptacklar Popovich in i kortsargen.

Kaos.

Galenskap.

Ishockey.

När allt summeras har det delats ut 0 matchstraff. Janne K. fick inte ens en utvisning och klubbsvingare Sjöberg 5+2 för Hög klubba(!) och Roughing. Inget matchstraff.

Tinnitus.

Orchmuller.

I sammanfattning; vilket fantastiskt minne!  Fult och fantastiskt.

När jag nu kollar upp målgörare så var det även för er som började följa Frölunda på 2000-talet flera kända namn, Niklas Andersson, Patrik Carnbäck, Jan Karlsson och Mikael Andersson.

Onsdagen efter var det den avgörande matchen i Västerås. Min far bokade min första bortaresa till oss då, ringde min lärare och tog ledigt för mig. Vi åkte upp och såg en otroligt smärtsam förlust.  Västeråspubliken i gamla Rocklunda kastade muttrar på Frölundaklacken. Det var också kaos men allt annat än vackert.

Minnesproduktionen fortsätter

Frölunda lyckades för en gång skull ladda om till kvalserien som producerade ännu fler fina minnen: Självklart avgörandet mot Malmö i ett fullt Frölundaborg men också ett 3-mot-5 mot Björklöven där Newberry räddar skott liggande med visiret (ungefär som Ackeström). Eller att det i Scandinavium mot Örebro i den sista matchen rullar ett ”Vi hatar Flygis” genom arenan trots att han var på ett helt annat ställe och Elitserieplatsen redan var klar.

Det finns många anekdotiska matcher jag minns speciellt från de här åren innan Elitserien, 19-1 mot Karlskrona, bataljerna mot Rögle, genomklappningen mot Skellefteå, sudden-avgörandet mot Skellefteå, förlust mot Uppsala (3-5?), derbyn mot Mölndal.

Det var inte bättre förr men det var heller inte sämre, bara väldigt annorlunda. Och mer kaos.

Kaos är granne med hockey.

Vill ni läsa mer om Scandinavium på 80-talet rekommenderas krönikan som den riktiga journalisten Tomas Tynander skrev på gamla Wild West Support; Killen såg ut som en bibliotekarie.

 

FHC Snacket
Har balanserat på en knivsegg mellan privatliv och supporterskapets galenskap i flera decennier. Vandringen fortsätter

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt