tisdag, 20 oktober 2020
Hem Krönikor FHC Snacket Är idrottsföreningar företag?

Är idrottsföreningar företag?

Den frågan får nog både en och två att knyta näven i fickan och förbereda ett svavelosande försvarstal till förmån för den svenska föreningsmodellen och 51%-regeln.

Frågan i sig är enkel att svara på: Nej, en idrottsförening är inte företag. Hur mycket man än vill. Men delar av verksamheten kan ju bedrivas i bolagsform.

Så varför ens ställa en så dum fråga?

Jag ställer den för att jag tror att våra stora idrottsklubbar, som exempelvis i SHL, behöver få en större del av befolkningen inklusive politiker att förstå skillnaden mellan breddidrotten och den kommersialiserade delen av elitidrotten. Det är just den här skillnaden som är så central för hela situationen vi sitter i.

Ta inte idrotten på allvar

Jag ser journalister och andra tyckare ventilera uppmaningar till politiker att först ”ta idrotten på allvar och sedan avgå”. Jag tror de skriker i onödan. Eller rättare sagt de skriker om fel sak. ”Idrotten” (vad som nu kan ingå i det begreppet) är från politiskt håll definitivt accepterad som ett viktigt verktyg för att bidra till bland annat en hälsosam livsstil, främja integration, utbilda medlemmar och aktiva i föreningsdemokrati, samt erbjuda sociala sammanhang för de som behöver det. På det sättet tar politiker idrotten på allvar.

Men här kommer vi till det första problemet – det är skillnad på idrott och idrott. Mest tydligt är detta i att Riksidrottsförbundet är illa anpassat för att företräda genom-kommersialiserade verksamheter med 100 miljoner i omsättning. Majoriteten av RFs förbund bygger ju till stor del på ideella krafter (föräldrarna), medlemsavgifter (föräldrarna) och lokala sponsorer (troligtvis också föräldrar) för att upprätthålla verksamheten. Men vi är nog eniga om att de stora klubbarna inte kan bygga sin kommersialiserade verksamhet på föräldrars goda vilja – nä, idrottsföretagen(!) behöver ha publik och de behöver ha sponsorer.

För mig betyder detta, om man ska argumentera för SHLs räkning att man inte skriker ”Ta idrotten på allvar” utan man helst skriker något annat. Gärna något som handlar om att acceptera att den kommersialiserade idrotten behöver ha marknadsmässiga förutsättningar för sin verksamhet och att nuvarande begräsningar i publik är så nära näringsförbud man kan tänka sig.

Vad jag säger är att det vore mer rättvisande för både debatten och behandlingen av bl.a. SHL om alla bejakade ligornas tydliga företagsliknande förutsättningar, villkor för verksamheten och att de på de flesta sätt skiljer sig åt från majoriteten av de som bedriver idrott så som RF förväntar sig.

Idrottsföreningar är företag.

Så med resonemanget att vissa idrottsföreningar åtminstone delvis är företag kan man titta på två stora diskussioner som varit uppe under en längre tid: å ena sidan att begränsa möjligheten till spelarvärvningar och å andra sidan de faktiska publikbegränsningarna.

Spelarvärvningar

Lagen måste ha spelare, det är alla överens om. Men inom vissa ramar måste vi nog acceptera att SHL-lag värvar för att också kunna vinna matcher. Det finns naturligtvis grader i helvetet men i det stora hela behöver man inse att värvningar är nödvändigt om man planerar en acceptabel verksamhet. Just att vinna hockeymatcher är ju lite av de flesta klubbars affärsidé.

Jag tror att de flesta någorlunda välmående företag under pandemin vid behov har rekryterat nyckelpersonal till organisationen oavsett om de fått permitteringsstöd eller inte. Det är det nog ingen som invänder mot. För ett ”idrottsföretag” är det ju samma sak (om än i andra summor) – man kan inte riskera sin kärnverksamhet på grund av för dålig personal. Allt handlar ju om att vinna så många matcher som möjligt. Gör man inte det är man ju körd i vilket fall som helst.

Publiken

När regeringen fortsätter att dra i långbänk kring publikfrågan är det nog få av oss som får ihop detta med det vi ser är acceptabelt i andra sammanhang. Folk kan skrika ”Smittorisk” så mycket man vill och även om det stämmer, behöver det vägas mot risken vad ett kollapsat SHL eller ett konkursat Fotbollsallsvenskan skulle innebära för det lokala näringslivet, för junior- och breddverksamhet? Vad skulle det betyda för de pågående damsatsningarna i hockeysverige?

Här har politiken – inte Folkhälsomyndigheten – ett ansvar: när man stryper publikintäkterna är det samma sak som om man skulle begränsa Volvo till att sälja max 127 bilar/år. Så antingen följer man den logiken man fattat beslut på i andra sammanhang: ansvaret ligger till största delen hos besökare och arrangör att följa de riktlinjer som finns – eller så behöver man kompensera de stora idrottsföretagen på ett mer substantiellt och långsiktigt sätt.

Så vilka är valmöjligheterna för de andra klubbarna?

De andra klubbarna undrar ni?

Ja, hade de andra klubbarna haft liknande förutsättningar som Frölunda att hantera pandemin så hade vi haft några jättestora problem. Den motståndskraft och stabilitet som Grauers och kompani byggt har gett dem handlingsfrihet. De har till exempel inte tiggt pengar för värvningar från oss supporters, de har inte permitterat sin spelartrupp och de har under lång tid byggt sin ekonomi att gå runt utan slutspel. Sedan verkar man också ha en stor del av sitt eget kapital i likvida medel, och det mina damer och herrar kallar jag ett föredöme för andra Idrottsföretag.

Men nu är inte situationen så bra som den är på västkusten överallt. Även om jag inte bryr mig nämnvärt om Brynäs eller Örebro tigger pengar till sina värvningar och försöker mjölka ut ytterligare stålar från sina medlemmar för att sedan ändå gå i konkurs så är det dock roligare att vinna med 5 mål än på walk-over.

Så faktum är att om samhället inte vill ha ett kollapsande seriesystem i de två största sporternas högsta ligor behöver man ge dem tillgång till sin största inkomstkälla (publiken) eller kompensera dem.  

Svårare är det inte.

Man kan naturligtvis också säga att smittorisken är för hög och då är det ju bara det senare alternativet som är aktuellt.

Svårare är det inte.

Eller så börjar idrottsföretagen i större utsträckning ta ett ännu större ansvar för sin långsiktiga ekonomi och slutar bete sig som ideella föreningar som lever på föräldrars goda vilja.

Svårare är det faktiskt inte.

 

 

FHC Snacket
Har balanserat på en knivsegg mellan privatliv och supporterskapets galenskap i flera decennier. Vandringen fortsätter

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt