måndag, 26 oktober 2020
Hem Krönikor Birgit Johansson EEEEEEEEEEEEOOOOO

EEEEEEEEEEEEOOOOO

Vi upplevde att Luleå Hockey började hamna i kategorin köpeslag. Ett kommersiellt, plastigt, väsen. Och det gillade vi inte.

Ett citat från Luleå Hockeys VD Stefan Enbom. Sedan fortsätter han att prata om hur man inom Luleå valde att göra en helomvändning i hur man agerade som förening. Hur man gjorde det tillsammans med medlemmar och supportrar.

Men låt oss stanna vid ”Ett kommersiellt, plastigt, väsen” för en stund och med de orden i huvudet vända blicken mot vårt eget älskade Frölunda.

Vad är vi på väg att bli?

För vad blir vi allt mer om inte ett kommersiellt, plastigt, väsen? Vi tar klivet in i Scandinavium. ”Eeeeeeeo”, ”Oj, oj, oj” och ”Make some noise” dundrar ut från högtalarna i ett försök att styra publiken, istället för att låta den leva sitt eget liv. Från botten av ståplats till de högsta platserna på långsidan finns det passion och glöd. Något som kvävs med ständigt brötande ur högtalarna. Låt publiken leva ut. Det artificiella, styrda kommer aldrig att bli lika bra som det äkta. Ropen, skriken, ljuden från en publik som älskar och hejar på sitt lag.

En gång i tiden lät hela Scandinavium.

I vår hemmaborg tar vi också fokus ifrån ishockeyn. För vad är väl en tackling av David Printz, en dragning av Ryan Lasch eller en räddning av Niklas Rubin jämfört med en kiss cam, en candy cam eller bara några random figurer ur publiken? Vi går till Scandinavium för att titta på ishockey, då är det för bövelen också ishockeyn som vi ska fokusera på. Använd jumbotronen till vår fördel som de gör i andra arenor. Elda upp publiken med tacklingar, räddningar, mål och tveksamma domslut. Få domarna och motståndarlagen att darra. Gör vår hemmaborg till VÅR HEMMABORG. Inte Leos lekland.

Som en person av ordning och rättvisa ska det sägas att vissa av de här sakerna har varit bättre eller sämre till och från, men det verkar aldrig riktigt bli en permanent förändring. Vi har till exempel fått fler repriser av det som händer på isen, men kommer det nu att hålla i sig eller är det snart publikbilder till 100% igen? Låt oss hoppas på det förstnämnda. Förändringar har också varit trögt att få igenom, det tog flera år innan man insåg att publiken tyckte att volymen på musiken i arenan var för hög. Fram till förra säsongens slutspel stack man huvudet i sanden när frågan kom på tal.

Maskotar, jippon och NHL influenser

Det är väldigt mycket jippo och NHL-wannabe över det som föreningen gör idag, väldigt lite ishockey och föreningskänsla. Ett annat exempel på detta är maskoten ”Frölle”. Ja, det kan vara kul för kidsen med en maskot, men då ska det också vara till kidsen som Frölle håller sig. Nu knallar han runt på läktaren under match och stör. Till råga på allt är han också med under introt där han bara åker runt, runt och tillför noll och intet. Att han ska stå och starta tredjeperioden med att låtsas slå på en trumma är bara larv. Ge mig Frölunda och ishockey istället.

NHL-wannabe ser vi också tydligt nu när man har valt att ändra från ”Frölunda HC” till ”Frölunda Indians” på sociala medier. En bagatell för vissa kanske, men det visar vilken syn ledningen har på föreningen och vår identitet. Den göteborgska ishockeyföreningen Frölunda HC försvinner allt mer och underhållningsföretaget Frölunda Indians tar över. När kommer dagen då vi inte längre känner igen vår förening alls?

Skillnad i attityd

Vi ska tillbaka upp i norr en gång till, återigen till Stefan Enbom och hämta ytterligare några citat.

Vi lever på våra känslor, och andras, det är vår energi och vår grogrund. Jag tror att hela ligan måste hitta tillbaka till det. Vi får inte bli ett kommersiellt väsen som svävar ovanför alla som älskar hockey. Vi måste komma närmare dem. Det ska inte stå folk och skrika ”SHL – hockeymördare” på arenorna – då måste vi fundera vad vi gör för fel.

Att vara kommersiellt skicklig är viktigt, men det är inget som triggar våra fans. Att hitta våra rötter, bygga på norrbottenskillar, jobba hårdast – det är vad som är viktigt.

Luleå vill leva på sina känslor, vara nära sina rötter. Stå nära sina supportrar och medlemmar. Det finns en vilja att förstå supportrarna när de oroar sig för ishockeyns utveckling när andra bara vill idiotförklara de som bryr sig allra mest. Luleå vill alltså andas ishockey, andas förening, andas sitt Norrbotten.

Var står Frölunda?

Men vad andas vi? Vad andas Frölunda HC? Andas vi Göteborg, det oberäkneliga havet och ett kaxigt uppstickargäng ifrån väst? Eller andas vi business, NHL-wannabees och allmänt jippo? Vi leder strömlinjeformningen av SHL när vi genom att fimpa ”Västra” kapar vår identitet och smaskar upp en indian på våra bröst. Vill vi vara strömlinjeformade och artificiella eller vill vi vara Frölunda?

Varför är vi som förening så lite Anders Broström och så mycket medietränat NHL-proffs? Varför har vi elva anställda inom det ”kommersiella” och men ingen som sköter supporter- och medlemskontakt? Varför pratar man om hur mycket man uppskattar supportrarna och hur viktiga medlemmarna är men att allt man får i kontakten med VF är en klapp på huvudet? ”Kul att du har åsikter, men vi bestämmer”. Frågorna bör ställas hela vägen upp till Mats Grauers och styrelsen. Vilken anda ska vi ha som förening?

Du får inte 10000 trogna med underhållning. Du får det av passion och kärlek. Av att veta att VF är något mer. Ett jippo kommer inte väcka de känslorna. Det strömlinjeformade och falska är känslokallt och kommer över tid att kväva kärleken och passionen.

Föregående artikel1000 and counting
Nästa artikelLandslagsjuniorer i massor

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt