onsdag, 21 oktober 2020
Hem A-lag Övrigt Ett korrekt beslut och en konstig säsong

Ett korrekt beslut och en konstig säsong

Skridskor som skär i isen. Pucken som når ett blad. Tacklingar som rungar i sargen. Underbara ljud som jag tror att vi alla älskar. Tyvärr fick vi höra dem den tolfte mars 2020. Egentligen ska de drunkna i alla andra ljud i Scandinavium. Men i torsdags spelades säsongens sista SHL-match inför tomma läktare. Istället för att vara på plats fick vi alla bevittna tillställningen på TV. Att se en hemmamatch, på TV. Det var en oerhört märklig känsla.

Än värre blev det sedan till helgen när det väntade beskedet att ställa in resten av SHL-säsongen meddelades. En form av tomhet infann sig. Vanligtvis avslutas en säsong med en känslostorm. Ut i kvarten mot Malmö eller i semin mot Brynäs och du mår skit. En bedrövelse som infinner sig över att drömmen har krossats. Avsluta säsongen med att defilera med 6-2 mot Djurgården för att sedan fira hela natten. Eufori. Oavsett vilket slut säsongen får så får den just det, ett slut. Nu fick vi ingenting.

Det är givetvis helt rätt beslut att stänga säsongen i förväg. Med det rådande världsläget hade något annat beslut varit märkligt och oförskämt. Jag tycker samtidigt att det även var rätt av SHL att inte stänga säsongen omedelbart utan att ge sig själva lite tid att se över alternativen. Den sista omgången gjorde det dock smärtsamt tydligt att det inte skulle gå att genomföra ett slutspel utan publik, utan supportrarna. Inte heller skulle världs- och samhällsläget tillåta det. Så det var ett smärtsamt, men helt korrekt beslut.

VFs säsong

Om vi så går vidare och tar oss en liten tillbakablick på säsongen som varit så är det en säsong med två rätt tydliga halvor. I höstas gick man in som storfavoriter i form av att som regerande mästare fått ett bättre lag istället för ett sämre. In hade bland annat de förlorade sönerna Nicklas Lasu och Johan Sundström kommit. Lägg därtill Niklas Rubin, Theodor Lennström, Julius Bergman och Karl Stollery samtidigt som Brandon Gormley, David Printz, Jacob Moverare och Samuel Fagemo blev kvar. Det såg oförskämt bra ut inför säsongen.

Krisrubrikerna kom dock redan efter några knackiga CHL-insatser och två SHL-matcher, först och främst på grund av klickkåta medier. För hösten i SHL blev en fortsättning på den framgångsrika avslutningen av säsongen 2018/2019. Segrarna radades upp, Rhett Rakhshani ledde poängligan och allt verkade vara frid och fröjd. När vi nått nyår så var det som tvåa i tabellen, fyra poäng bakom Luleå och med bäst målskillnad av alla lag. Hösten innehöll bland annat 7-1 på Leksand, 6-1 mot Skellefteå, 5-2 mot Färjestad, 4-1 mot Luleå och en skön 3-2-seger borta mot Djurgården i den första matchen lagen emellan efter fjolårets final.

CHL bjöd samtidigt på ett minnesvärt slutspel under hösten. Först i mötet med Färjestad där laget vände ett tremålsunderläge till säker seger efter att ha demolerat värmlänningarna med 8-2 i returmötet. Det blåste gött i träa den kvällen. Även kvartfinalen mot Biel slutade i en vändning, men den satt långt inne. Minus ett inför match två nere i Schweiz var inget vidare läge och när Biel satte 3-2 med fyra minuter kvar av matchen såg det hela ut att vara över. Men med två mål på nitton sekunder var det kvitterat totalt och i förlängningen sköt Patrik Carlsson VF till semifinal.

Framgångarna i CHL fortsatte under vintern 2020. Återigen hamnade man i underläge med ett mål inför match två, denna gång var det Luleå som stod för motståndet. Efter den första perioden var underläget två mål. Men återigen så kom laget tillbaka. Rakhshani reducerade, Kaptenernas Kapten kvitterade och Lasch skickade ut norrlänningarna i deras egen hemmaborg. Finalen spelades i Tjeckien mot Hradec Kralove. Det blev en kassaskåpssäker seger och VF vann med 3-1. Återigen var man CHL-mästare.

I Sverige och SHL hade dock isen börjat spricka under skridskorna på laget. Vintern och våren 2020 var det endast Brynäs, Leksand och Oskarshamn som tog färre poäng. Man rasade i tabellen och slutade sjua i tabellen, överlägset sämst under Rogers era som huvudtränare. Tidigare har man antingen slutat tvåa eller trea. Det var en ny upplevelse som Frölundasupporter, med Roger i båset då alltså. Kanske är det nyttigt i längden, att vi får en påminnelse om att vi inte är odödliga trots allt.

Det såg ändå bättre ut mot slutet, laget verkade ha kommit in i någon form av flow igen. Kanske, kanske hade slutspelet kunnat bli en framgång. Med grundkvaliteten i laget, med slutspelsrutinen, med ett återvunnet självförtroende. Men det får vi aldrig veta.

Så vad ska vi säga om säsongen som helhet? CHL i sig är ju givetvis en framgång, kanske ännu större än vanligt genom den jobbiga vägen fram till finalen. Men CHL är ändå sekundärt. SM-guldet är det riktiga målet, SHL är det som är viktigt. Att bli sjua i ligaspelet är ett misslyckande, något vi inte kan vara nöjda med. Tidigare när laget har hamnat i svackor har man kunnat resa sig ur dessa, i år gick det inte. Men det är också svårt att helt och fullt utvärdera en säsong som inte fick spelas klart. Vi är också trots allt det lag i Europa som faktiskt vann något den här säsongen.

Så nöjd eller missnöjd totalt? Är säsongen godkänd? Det är svårt att säga när allt blev som det blev. Men vi får komma tillbaka starkare nästa säsong. Lagbygget har påbörjats inför 20/21 och det kommer Sitting Bulletin att hålla koll på.

Kommentera

- Annons -

Senaste nytt